Förbrytaren

En kämpe, det är vad du är. Hur hårt livet än varit har du alltid tagit dig igenom det. Uppvuxen i ett av Södertäljes betonggetton lärde du dig tidigt att både kunna försvara och hävda dig. Beväpnad med en inneboende styrka, en vass tunga och ett vasst intellekt, banade du dig väg genom tillvaron och satte dig i respekt. Framförallt för att få bli lämnad ifred och slippa behöva jiddra med folk hela tiden. Få var värdiga ditt sällskap, men de följde dig å andra sidan lojalt som hundar.

I skolan skyllde fröknarna ditt upproriska beteende på att du var ett “skilsmässobarn”. Dina föräldrar var förvisso aldrig gifta men de bodde tillsammans från och till, fram till att du var tre, då din pappa lämnade er för en annan kvinna. I alla fall om man får tro din mamma. Du har varken träffat eller hört ifrån honom sedan dess och minns honom inte. När dina jämnåriga hade fullt upp med att söka gymnasium och fundera över framtiden tog du själv riktning rakt ner i helvetet. Det började med något litet men snart var du fast i en ond spiral av tjänster och gentjänster. Varje nytt “jobb” lite värre, lite grövre än det förra. I backspegeln var detta kanske din guldålder. Pengarna flödade, du var ett namn folk behandlade med respekt och du kunde komma undan med nästan vad som helst, kändes det som i alla fall. Du drogs allt djupare ner i den kriminella loopen.

Straffet kom som en räddning, även om du inte insåg det då. Först svor och förbannade du poliserna som tog dig. Teg dig igenom hela rättegången och riktade ett tyst hat mot de vänner som svek genom att vittna till din nackdel. Fem år gav de dig. Fem år... Det kändes som att livet nått slutet, men i efterhand har du insett att det inte var förrän då du verkligen började leva. För första gången kunde du inte längre fly bakom snabba kickar av risktagande. Du satt där du satt och tvingades sakta men säkert möta dig själv, den du var och den du hade blivit. En person du hatade. Hade det inte varit för en annan intern hade du nog gjort slut på eländet där och då. Men istället fann du en vän för livet, någon som satt inne på avsevärt längre tid än du och för betydligt värre saker. Någon som skulle kunna bli du och som av någon anledning bestämde sig för att att göra allt för att se till att så inte blev fallet. Efter fyra år släppte de ut dig, mycket tack vare gott uppförande och din till slut okuvliga beslutsamhet att få börja om på ny kula.